Känslan av att hitta ett nytt band som spelar bra musik, är nästan densamma som när man känner att man släpper allting runt omkring en och går in för det man håller på med. Denna kvällen spenderade jag med mina kusin barn, jag tyckte att jag skulle slita dem från datorn- hitta på något som jag tyckte var kul att göra runt 10 års åldern innan min fantasi dog ut lika snabbt som en påse grillchips på en lördagskväll. Bygga en kickass koja. 

Ja mina vänner, en koja i Timmele skogen bland buskar och bär. Tyvärr är ju skogen inte en sago skog denna tid på året, så i stort sett var det ju bara döda växter och döda insekter som inte överlevt vintern, inte den bild man målar upp i första hand om man nämner ordet sagoskog. 

Började med en promenad, slutade med smuts under naglarna & grenar i ansiktet, jag gillade det. 
När huvudet är fyllt med massa strunt som man samlat på sig genom åren, så kan det vara svårt att rensa ut och bibehålla det man anser är betydelsefullt. Tja, kanske finns svaret på "mindfulness" genom att göra något man gjorde under 5-10 års åldern. För som jag nämnt innan så biter jag mig själv i tungan när instruktören under våra mentala träningar säger: låt era tankar rinna av likt vatten, tänk inte på något förutom din andning. 

Skogsmulle-Vallen, I'am coming!

Jag vet inte riktigt vad som hände med "inte så långa texter" haha, jag kan helt enkelt inte skriva något som är lagom dvs mellan kort och långt. 
Jag har för mig att jag skrev något om att vilja krypa ner i mammas famn som 5 åring, det kan jag naturligtvis göra nu med men det är inte samma sak. Jag är väl lite nojig kring min ålder i nuläget, känns sisådär att få en tidigt femtio års kris när man är sexton, snart sjutton. Sjutton känns inte som en ålder som man hurrar så värst mycket för, men när jag är sjutton är jag snäppet närmre arton, nämligen så nära man kan komma siffran ett och åtta. 

Betyder det att jag måste kunna lära mig laga åtminstonde två hyffsat goda maträtter? ska jag kunna slänga både mörk och ljus tvätt utan att inte känna igen mina kläder när jag plockar ut dem?
Jag har bott i min pappas lägenhet till och från under cirka tre månader, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om min tid i en lägenhet, ensam. Det enda jag kan säga är att jag nu tänker ta fasta på min söta rara mammas tips, ta alltid med papper eller liknande ifall om att du tappar något i soffan. Det enda jag tänker understryka är att jag är glad över att soffan är svart- och att det går att vända på dynorna. Klumpighet är en av mina egenskaper helt enkelt.

Ibland ligger min självdisciplin långt åt helvete, oftast är jag väl medveten om att jag undviker det jag borde göra och låter det sjunka längre och längre bort. Men som allt annat så har handlingar konsekvenser, och min har nått sin botten och simmat upp, och ligger och flyter på vattnet och skrattar åt mig sisådär hånfullt. Som man bäddar får man ligga. 
Som tur så är jag medvetenom detta och klagar inte på någon annan än mig själv, för nu sitter jag ju här trots allt, när jag egentligen borde suttit och studerat geografi. Förneka sanningen är det om inte annat haha. Men som tur har jag mina stunder då jag faktiskt vaknar upp ur min lilla bubbla som faktisk, tro det eller ej, inte består av geografi!
Antingen är det en fin liten vän som kikar upp och säger något klokt eller som i detta fallet, att det flytit upp och hånler lurigt.

Med näsan upptryckt mot rutan, som jag nu i efterhand såg var förfärligt smutsig, försöker jag komma underfund med vad det är jag ser. Är det en himmel eller är det en blå vaxduk med vita, torra filfläckar?
Att himlen ser ut som platsen där jag äter frukost fast utan den sk blåa vaxduken är en rätt lustig liknelse, nu så här i efterhand. 

Med min brunbrända hy och en ny ring på fingret flyger jag hem till trygga, fina Sverige. 
Det känns som om jag svalt fem kilo tunga "puttekulor" när jag läser DN, massmord i Libyen? vafan, vad har jag sysslat med medan dörrar slagits ner? jag menar, jag borde ju jag sett en tidning med någon rubrik. Men icke, mitt öga har inte hamnat på tidningarna inte.
Att jag låg och flöt i Gran canarias turkosa vatten med solen i ansiktet medan en människa som inte tycker att medmänniskor som inte tycker likadant som honom borde falla ned på marken, får mig nästan att- skämmas. 
Frågan är om jag är nöjd över mina brunbrända kindben eller om detta är en sorts markering att jag lever gött, i andras ögon. För det gör jag. I detta fall är det en dålig markering, i mitt tycke. 
Do you see my point?