Love actually.
En sån där film som får organen till att börja krama varandra och flina så där fånigt, på ett glatt sätt. En riktigt bra film om du frågar mig. Nackdelen är dock att du blir så där fånigt glad, precis som dom i filmen, så det är inte en film jag rekommenderar åt den personen som känner för att ha en tråkig och grå dag- no mather what.

Visst är det lustigt att vi bor på en planet som vi kallar Tellus, ja he-he jag har börjat läsa inför naturprovet, där vi tror vi är ensamma om ett problem, en tanke eller en känsla. Att man råkar säga hejsan medan man viftat fult till en person man tycker om, känns som världens undergång. Medan andra faktiskt upplever en undergång, bokstavligen. För visst känner man igen sig i filmer då huvudrollen som försöker spela avslappnad och cool, gör bort sig genom att låta paranoid. " HI hehehehehehehe...he..he"
SO WHY DON'T WE TAKE EACH OTHERS HANDS AND SING KUMBAYA, när vi ändå är med om samma problem dag in och dag ut?
Nae, inte riktigt så va?