Efter ett x-antal amerikanska filmer så är jag nästan övertygad om att mönstret är bekräftat. Du vet, collgefilmerna där det finns ett gäng snygga och ett gäng fula. Filmer där man följer med dom tills dom blir vuxna slutar nästan alltid likadant. Att dom som betraktas som snygga numera är white trash och bor i en husvagn med ett vitt basketlinne, men en fläck på. 
Hur många är det som verkligen blir det dom vill syssla med, hur många är det som egentligen sysslar det dom vill syssla med. Till en viss del måste man anpassa sig, man kan inte alltid få sitt drömjobb, eller? Men undra hur många som tänkt anpassa sig en viss del men helt och hållet glömt bort att dom har ett drömjobb eller människor som helt enkelt fastnar. Hur mycket ska man egentligen anpassa sig och vad är konsekvenserna för att inte anpassa sig?
När jag gick i lågstadiet skulle jag antingen bli popstjärna eller delfintränare, det var inget snack om det. Kanske hade jag försökt kombinera det , sjunga på en scen som står i vattnet och ha delfiner som bakgrundsdansare? jag vet inte