I ena stunden vill jag ha tre stora hundar springandes här hemma och i andra orkar jag då fan inte med när Kim springer runt med min duntoffla. Han släpar ut den i regnet och så ligger den där ute och förmultnar, har nog 9 vänster tofflor och 2 höger tofflor. 
Knepigt det där med uppskattning. Väldigt knepigt. Något som nästan alla vart med om är att ha tagit något förgivet som sedan försvunnit. Allt från favoritboken till nära och kära. Även om man ibland påminns om detta så är det lätt hänt eftersom att det man tar förgivet har fastnat bland dom vanliga rutinerna, bland materiella ting. Jag orkar inte skriva en långa radda om hur vi inte uppskattar saker omkring oss för det vet vi mycket väl. Men det som är irriterande är att man glömmer bort det, åtminstone jag. Men å andra sidan kan det ju bli lite knas om man lever sig in i det hela lite för mycket. Lev varje dag som om det vore den sista? nä lever man sig in i den meningen kan saker och ting gå lite snett va. Lösningen är väl ganska enkel, sätta upp post it lappar på varje möbel eller något i den stilen. Yeah
Går nog och klappar Kim på huvudet lite extra och ger honom en kaka under bordet, nu i efterhand. Jäklar vad kim dyker upp i varje text, Kim yada yada yada bla bla kim yada yada-ya